i'd kill for some food. I'd literally go hunting right now.

Jag satt på metron på väg hem från en härlig kväll på la perle (the so called golden of paris) när en random kille börjar skrika på en random tjej. Med min bristande franska ansträngde jag mig för att lyssna på den otroligt ensidiga koversationen så hårt att jag var säker på att jag började blöda ngnstans. det jag förstod var i princip det som upprepades minst tre gånger. "hur kan du titta på honom så?? vad är det för fel på dig?? ingen går att lita på! ingen!!!" Killen skrek så våldsamt att små spottskott flög mot tjejens skor. eftersom hennes ansiktsmin visade tydliga tecken på att hon verkligen inte kände den här söta och labila killen, kunde jag inte göra ngt annat att skratta när de gick av och en annat kille sa "såg du det där? det var ju sjukt, hon kände ju inte honom...". så där satt jag, läste och log i onyktert tillstånd, när en tjej mittemot mig säger "madmoiselle, c'est votre papier?" jag hör henne....jag fortsätter läsa och le.... boken sa "Shervin var den i familjen som hade anlänt till den nya och moderna världen med lättast huvud. Han hade bara varit två år. Men han såg inte mindre etnisk ut för det. Så i högstadiet blonderade han håret." Min hjärna sa "haha, det finns så sjuka människor i paris..." och kvinnan sa "madmoiselle...madmoiselle?" När jag äntligen fattar att jag är madmoiselle, tittar jag på henne, känner min blick vända sig ner mot en pappersbit från gymnasiet som jag hade använt som bokmärke i två år, och stirrar på den i vad som känns som fem-tio sekunder. "daamn thats mine! thank you, soo much, i've kept that for two years, wouldn't wanna lose it now, right?" är vad jag tänkte när jag tog upp den men istället fick jag ut "ahh! bah, oui haha...baaaahh...merci...beaucoup haha..haha". Det är otroligt vad hjärnan kan hänga med medan alla andra sinnen är sjukt nervarvade. (okej, hjärnkraft är inget sinne, men försök omformulera den meningen och få det att låta bra utan ordet andra, and get back to me on that) Jag hoppade av 6 stationer senare, skuttade hem, och så sant som det var sagt så blödde min tå.

//yasnaeatmetro