only if you kiss my shoe

Have you seen cats, the musical?

no

did you know they're not real cats?

3 minuter till att fundera på hur jag ska börja dagens blogg räcker. ärlighet fungerar bäst, detta blev ju en helt okej inledning.

Började min lediga dag med att dra till skolan och plugga med mona. Mona, den enda anledningen till att jag inte totalt ignorerar psykologi B. Vi var lagom effektiva, till vi slutade vara det. Sen ringde jag pappa och lyckades hitcha ride.

En kvart senare slets mitt hjärta ut då jag lämnade in min dator på apple. När jag hörde orden "jättebra, då hör vi av oss om två till tre veckor". Jag får en smak av ångest i munnen bara av att skriva om det. Ångest smakar banan.

att jag har så mkt att göra till imorgon stoppade mig inte riktigt från att kolla på grey's anatomy idag. Och allt annat som gick mellan 18-22 för den delen. Med en och en halv liter coca cola som tömdes under första timmen...kan man vinna ngt pris för sånt? Faktum är att jag slutade ta i som ett sär när det gäller skolan ett tag sen. (ca 5 år, övergången från 8an till nian). Det sög ju, jag kunde bättre trodde jag, så samvetet växte. Nu, med 20 dagar kvar, har jag fått ett genombrott. Erkännandet av att jag inte kan bättre (okej jag kan säkert, "alla kan om man vill" och sånt skit..)! Att faktiskt erkänna det och kunna lata mig med gott samvete är det bästa jag har gjort för mig själv på ett bra tag. I've always been an average in denial, now I'm just an average!!

"and thats alla I have to say about that"

/yasnaeatrice - damien rice